Lysrör och svarta väsen

maj 22, 2011 § Lämna en kommentar

En eftermiddag ringer grannen, han har ett lysrör som har slutat att fungera. Det sitter så att det är knepigt att få loss. Dessutom befarar han att det fördömda kvicksilvret som lysrör använder ska komma ut om han tappar röret så att det går sönder. Om en tesked är tillräcklig för att förgifta en sjö så räcker mängden i ett lysrör att få nerverna att kollapsa, resonerar han. På stigen som går genom skogen till grannen flaxar en fågel plötsligt till, kanske skrämd av de mörka molnen som tornar upp sig. Jag kastar en hastig blick på den, skakar av mig den tillfälliga spända känslan från det oväntade ljudet, skyndar mig vidare och hoppas att regnet inte börjar falla innan jag är framme.

”När blir de här vita lysdioderna tillgängliga”, frågar grannen när jag varligt arbetat en kvart utan framgång med att få loss lysröret, och han undrar förmodligen egentligen när det spännande lysdiodsprojekt som jag pratat så mycket om under de senaste åren ska resultera i något användbart.

Efter ett välförrättat värv sitter vi och fikar i köket, med ålderns samlade erfarenhet så har grannen en del att berätta. Plötsligt slår sig en svart fågel ner på verandaräcket utanför köksfönstret. Grannen och jag blir som slagna av blixten, förstenade. ”Kan det vara en korp?”, viskar jag i ett andetag, ett endaste litet ljud kan skrämma detta svarta väsen som måste uppstått av naturkrafter. ”Nej för fan, det måste vara ett odjur från helvetet, nu får vi sota för våra synder”, viskar grannen tillbaka.

Jag skjuter sakta kaffekoppen längre in på bordet, den slår emot duken men jag klarar koppen över kanten på duken utan att koppen klirrar mot fatet. Sakta, sakta tar jag fram pocketkameran som alltid ligger i arbetskläderna. Jag inser att minsta rörelse kan uppmärksammas och chansen att fånga en bild av odjuret försvinner för alltid. Grannen och jag rör oss knappt, utan att ens utbyta blickar känner vi samförstånd över generationsgränserna, vi måste vara tystare än natten, ett litet ljud och allt går om intet. Fågeln har inte märkt oss än, jag trycker av en bild, och i samma stund som fågeln lyfter känner jag hur en våg av lättnad sköljer genom kroppen när detta väsen ger sig av. På vägen hem börjar jag småspringa, de mörka molnen hänger kvar och natten närmar sig. Naturens prakt och teknikens under i all ära, men det är mycket som vi fortfarande inte förstår om vare sig människans miljöpåverkan eller naturens krafter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Lysrör och svarta väsenVäxande betraktelser.

Meta

%d bloggare gillar detta: